måndag.

Klädd i stinkande träningskläder går jag in på min mataffär. Stressad, snörvlande och haltande. Jag plockar på mig mina varor och stressar mot utgången. Där märker jag att den rådande situationen naturligtvis kan bli värre. För vid de två öppna kassorna sitter de båda kassörskorna som jag är kär i. Jag väljer den med kortast kö och hälsar senare på kassörskan. Jag har aldrig haft något bra läge att säga något mer än så till henne. Men den här gången händer det! Situationen blev plötsligt lite bättre! Medan hon scannar mina varor öppnar jag munnen, ler och säger "Hej. Jag har glömt min plånbok. Men tack ändå!"

Tycke och tanke

Bilden visar den senaste av machiga fotbollsdofter. Den har namnet "Instinct" och marknadsförs med frågan "What's your instinct?". Den slappa reklamskribenten har här valt den enkla vägen att låta konsumenten själv avgöra hur parfymen är. En piggare skribent hade bytt ut frågan till ett utrop, som "YoUr iNsTiNcT!!". För är inte de mänskliga instinkterna något kvickare än en funderare över en luddig fråga? Hur reagerar man, rent instinktivt, på frågan "Vad är din instinkt"?
När jag ska försöka svara på frågan behöver jag först tänka på hur jag, som människa, härstammar från djuren och hur mycket jag kan tänkats ha ärvt därifrån för att därefter tänka på hur jag fått mina gener från mamma och pappa. När jag ska besvara frågan hamnar jag alltså långt från allt det sexiga som Axe antagligen vill locka fram i mig. Speciellt när mitt instinktiva svar lyder "Förlåt, hur menar du?"

Sverige är fantastiskt!

Den närkiska orten Hallsberg är en viktig knutpunkt för Sveriges alla järnvägar. På rallartiden, när all järnväg lades i trakten, var området till stor del befolkat av just rallare. På orten fanns då en stor mängd ungkarlshotell. Och även hela 60 bordeller.
Det var när affärsmännen i närorterna insåg att Hallsberg kunde vara en bra ort att investera i som staden började bli vad den är idag.

Skärpning!

Något jag ångrar med mitt liv i allmänhet, och med min tonår i synnerhet, är att jag inte skaffade ett patronbälte när jag under denna period klädde mig som mest alternativt. Hade jag gjort det hade jag förhoppningsvis haft det kvar. För idag är ett patronbälte nämligen mitt största problem utseendemässigt. Rättare sagt bristen på patronbälte. Det galna priset är egentligen inget problem, eftersom ett patronbälte är det snyggaste man kan bära. Problemet är att jag är 25, har ett serviceyrke, hänger i hotellobbys, träffar kompisars föräldrar men först och främst; jag har ingen särskild alternativ stil längre. Jag har funderat på att ändå skaffa ett och ha på mig hemma i min ensamhet. Men just som jag är i färd med att lägga bältet i varukorgen på alternativa klädaffären Schocks hemsida slås jag av en tanke; hur långt ska man gå med sin nutid för att bearbeta den tid man har bakom sig?

Dia de muertos!

Allhelgonaafton. Många ska ikväll klä ut sig och gå på någon slags Halloween-fest. Vissa gör det lite bättre än de andra tusentals som väljer The Crow-, Edward Scissorhands-, eller den lättklädda vägen. Stockholmske klubbprofilen Tommie-X till exempel. Ingen är bättre än honom på utklädnader. Men för honom är det inte något som sker bara en gång per år. Däremot är hans Patsy-utklädnad från förra årets Halloween-fest hyfsat oslagbar.

Klicka här för att se en mästare i arbete.

Journalistisk grundkurs - del 1: konsten att lyssna

Smålustigt nedslag i en intervju med Lykke Li från senaste numret av tidningen QX:

I en intervju med en gaysajt sade du att du älskar kvinnor. På vilket sätt?
– Jag ser upp till kvinnor. Vi har övervunnit så många hinder och fått utstå så mycket att det är en bedrift att vi kan stå upp och le.
Vad har du själv fått utstå?
– Allt från att någon tafsat på en när man var liten till att journalister i intervjuer ibland enbart fokuserar på och vill prata om mitt utseende. Eftersom tjejer inte kan vara både smarta och snygga så blir jag genast oseriös bara för att jag tycker om att ha mascara när jag är bland folk, förstår du hur jag menar?
Din syster är stylist, får du några skönhetstips av henne?

Märkligt med mänskligheten - del 931941412

Eftersom det är helt värdelöst att båda läsa och skriva arga texter är följande text skriven med sarkasm. Och eftersom det är lika söndertjatat att läsa och skriva om kroppsideal kommer här en ursäkt för detta. Så till ämnet:
Till feta människor får man absolut inte säga något om varken mat, motion eller den mänskliga kroppen. Men till smala människor är det fritt fram! Då får man gärna säga "du som är så smal" eller "du som är så spinkig". Man får kalla dem för "tunnis" och förhöra dem om vad de äter, eftersom deras utseende oftast är ett resultat av ätstörning.
Men detta är inte det märkligaste av allt. Det märkligaste är att feta människor betraktas som stora och starka. De är pålitliga och anses vara den bästa bärhjälpen. Medan smala, friska människor inte klarar av någonting som är det minsta fysiskt.
Senast idag fick jag höra orden "du ser svag ut". Detta från en person jag känt i knappt två veckor. Men som sagt - fritt fram! Min kropp är din referenspunkt!

Verklighetens folk

Jag har just gjort något som är helt otänkbart för många människor. Jag börjar jobba klockan 06:00 och har därför gått upp 04:00, två timmar innan. Eftersom jag är extremt morgonpigg är det inget problem, och nu sitter jag och skriver på bloggen INNAN jag ens druckit kaffe.
Det sista jag vill är att ha idiotmorgnar då jag vaknar 15-30 minuter innan tunnelbanan går och jag måste rusa iväg så fort jag stigit upp. Jag har förstått att det är ganska vanligt. En morgontrött kompis hade ett system när hon jobbade som brevbärare. Hon klev då upp fem minuter innan tunnelbanan gick varje morgon. Kvällen innan hade hon laddat kaffekokaren, så när väckarklockan började gorma gick hon upp, satte igång kaffet, klädde på sig, hällde kaffet i en termos och gick iväg. Vansinne!
Jag är stolt över att ha begåvats med att vara så här morgonpigg. Jag hinner äta en fantastisk frukost, läsa tidningen och ta det lugnt en stund varje morgon. Det är den här inställningen, och inte en timmes extra sömn, som gör att jag i slutändan kommer leva mycket längre än du.
Säg att du hatar mig.

Huvaligen

Många som aldrig tatuerat sig känner inte till tatueringsvärlden. Jag har tatuerat mig en gång, därför ska jag utifrån det lilla jag vet försöka förklara hur den världen ser ut.
Att hitta en bra studio är lite klurigt. De annonserar inte i tidningar och gör ingen reklam på teve, så det enda man kan göra är att fråga sina tatuerade kompisar. För ungefär två år sedan fick jag tipset att gå till en studio mitt i hjärtat av kräksöder.
Nu när jag tänkt göra min andra tatuering har jag tänkt göra det på samma studio. Men vad hette den? Var det Needles of pain? Painful needles? Evil needles? Evil pain?
Jag var där igår, men är fortfarande osäker på namnet. Någonting med "Pain". Och "Needles".Varför jag besökte stället och inte bara ringde ett samtal var för att det fungerar annorlunda att boka tid för tatuering. Det är inte som att boka en tid hos frisören. Först ringer man och diskuterar. De ber en komma dit för att visa det nya motivet. Man går dit, de tittar på motivet och bedömer när de kommer ha tid. Samtidigt som de vet att de inte har tid förrän i mitten av december. Processen är så omständig att jag kände mig dum när jag gick in och ställde den enkla frågan "Jag vill tatuera mig. När har ni tid?". Andra serviceyrken bygger på att kunden ställer den frågan.

Sedan, när man är bekant med tatueringsvärlden, har armarna täckta med färg och känner hantverkarna ifråga, då heter det inte "tatuering". Då heter det "gaddning". Man går och "gaddar sig".